Med hyrbåt på Canal du Midi 2010

Fotoörfattaren
Om du vill se bilderna så klicka bara på de understukna länkarna, t.ex. karta till vänster.
En reseberättelse om en kanaltur på Canal du Midi

Det snöade lätt och snön låg som ett vitt pudertäcke på vägen, termometern visade på några minusgrader när vi tisdagen den 20 april 2010 hämtade upp våra grannar och goda vänner Viveka och Lasse. Vi hade tröttnat på den långa vintern och var på väg mot Argens i södra Frankrike, där vi hyrt en båt för en kanaltur på Canal du Midi, se karta. Takboxen på vår lilla VW Lupo var fullpackad liksom det lilla bagageutrymmet.

Första båtturen var med färjan mellan Trelleborg och Travemünde. Vi letade upp vår hytt och efter några öl somnade vi gott. Sedan var det en kort biltur till Hamburg, där vi beställt biltåg ner till Narbonne i södra Frankrike. Bilen kördes ombord på tåget på speciella vagnar. Först hade vi dock plockat ner takboxen som placerades inne i Lupon. Själva fick vi en egen kupé med fyra slafar. Vi var ett gäng förväntansfulla båtluffare som hade mycket att prata om inför äventyret. Efter en tur till restaurangvagnen somnade vi gott någonstans mitt i Tyskland den andra dagen på vår tur.

Nästa morgon vaknade vi i norra Frankrike av att tåget stannade till vid en station. Så kom konduktören med våra frukostpaket och efter frukosten fördrev vi dagen med planering av resan, studier av omgivningen, lunch i restaurangvagnen, läsning och en del kortspel. I norra Frankrike hade våren redan kommit och allt var skirt grönt. Spåret gick till stora delar parallellt med Rhône som slingrade sig genom landskapet. Fram på eftermiddagen kunde vi sedan skymta Medelhavet. Vi passerade städer som Avignon, Nimes, Montpellier, Sète och Béziers och slutligen var vi framme i Narbonne. Här nere i södra Frankrike var det redan som en svensk sommardag.

Framme i Narbonne lastade vi av bilen från tåget. Dofter av Medelhav, lavendel, timjan och pinjeträd slog emot oss. Från Narbonne till Argens, där vi skulle hämta hyrbåten, var det bara drygt 10 km, men vi hade hyrt båten från och med nästa dag så vi kunde strosa runt i den lilla vackra staden Narbonne. Bland annat gick Canal de la Robine, som är ett sidoflöde till Canal du Midi, genom staden. Det fanns en sluss och kanalen gick på ett ställe rakt igenom ett hus. Vi fikade på det lilla vackra torget utanför katedralen.  Mitt på torget fanns en utgrävning av Via Domitia som var Romarrikets första väg, påbörjad år 118 f. kr., och som förband Rom med Cadiz i Spanien.

Vi försökte också få tag i ett Internetabonnemang med betalkort, men det visade sig ganska så komplicerat då vi inte hade ett franskt bankkonto. Så vi fick finna oss i att bara använda de Wifi-uppkopplingar som vi visste fanns i vissa hamnar. Medan Viveka och jag surfade och mejlade lite passade Anne och Lasse på att besöka stadens marknad. Natten tillbringades på ett litet hotell i den lilla byn Lézignan-Corbières, några km från Argens.

Fredagen den 23 april. Efter frukost på hotellet provianterade vi för en stor del av båtresan i en stormarknad i Lézignan-Corbières. Sedan var det dags att embarkera båten. Vi hade beställt en envägs tur och skulle lämna båten i Négra, ca 20 km SO Toulouse, se karta.  Medan Viveka och Lasse lämnade bilen i Négra och tog tåget tillbaks, klargjorde Anne och jag båten. Vi hade beställt en Pénichette 1020FB från Locaboat. Båten hette Vic, den var vit och grön och hade dubbelkommando, dels i en hytt och dels på en flying bridge. Det visade sig sedan att vi aldrig behövde använda styrhytten då vi hade kalasväder hela veckan. Vi hade valt att inte betala Locaboats ansvarsförsäkring på 100 € utan fick deponera 1000 € med hjälp av kontokortet. När båten lämnades tillbaks fick vi tillbaks kvittot. Dessutom fick vi betala preliminära bränslekostnader som sedan reglerades när båten lämnades tillbaks.

Enligt broschyren har båten två hytter. Mitthytten skulle enligt skissen i broschyren ha en skjutdörr. Det visade sig dock att den tagits bort, bara skenorna i durk och tak fanns kvar. Efter ett vilt palaver med personalen om det skulle finnas en dörr eller inte gav de med sig och tillkallade en reparatör från basen i Négra. Nu inträdde en forcerad verksamhet med att skaffa en dörr. Först togs en dörr från en annan båt, men tyvärr passade den inte. Till slut gav de upp. Nu var goda råd dyra så vi fick till slut nöja oss med att hänga upp ett lakan som draperi.

Medan vi väntade tog Anne och jag en promenad upp i den pittoreska byn, som låg på en liten kulle omgiven av vingårdar. Argens, eller Argens-Minervois, som byn egentligen heter, ligger i regionen Languedoc-Roussillon som är känd för alla sina vingårdar. Blommor, buskar och träd blommade för fullt och uppe på kullen kunde vi skymta floden Aude som slingrade sig i meandrar i fjärran. Canal du Midi är här en kanaliserad del av floden. Kanalen finns med på Unescos världsarvslista sedan 1996 och finns beskriven närmare på min sidan Midi så jag tar inte upp så mycket fakta i denna reseberättelse.

Innan vi var klara och Lasse och Viveka kommit tillbaks hade klockan hunnit bli mycket och eftersom slussarna stängde ganska så tidigt så beslöt vi efter en liten provtur att ligga kvar i hamnen. Det kändes dock som om äventyret börjat och vi kunde somna nöjda med dagen.

Lördag 24 april. Nu var det äntligen dags att kasta loss på riktigt. Under vår planering hade vi konstaterat att vi hade 118 km och 65 slussar framför oss. Vi fick också ta hänsyn till att slussarna var öppna kl. 9–18 med lunchstängning kl. 12.30–13.30. Eftersom båten skulle lämnas senast kl. 9, klar- och rengjord, måste vi vara framme på andra sidan sista slussen den 29:e. Vi hade alltså 6 resdagar framför oss. Detta gav i genomsnitt knappt 20 km och 11 slussar om dagen.

Första slussen, Écluse 55 Pechlaurier, kom redan efter några km. Eftersom det var relativt tidigt på säsongen var det inte så många båtar ute så vi var ofta ensamma eller högst ett par båtar som slussade samtidigt. Problemet är dock att just denna kanal är en turistattraktion och de båtar som är ute har ofta orutinerade förare. Redan i första slussen höll en stor hyrbåt på väg ut ur slussen att gå rakt på oss där vi låg och väntade på slussning. Men båtarna är väl ”madrasserade” med fendrar och tjocka gummilister runt om så det hade säkert gått bra även om de ”bordat” oss.

Slussvakten guidade oss in på styrbords sida. Anledningen är att det finns ett antal slussar med flera kamrar och då kan man få möte inne i slussarna. Det var tur att vi var extra på alerten i första slussen. När luckorna i slussportarna öppnade forsade vattnet in som det värsta niagarafall. Anne och jag har säkert slussat mer än fyrahundra gånger, men ingen har varit så strid som de på Canal du Midi. Anledningen är att slussarna, liksom kanalen, är mycket gamla. Vattenluckorna ligger i slussportarna och vattnet sprutar ut ovanför vattenytan, till skillnad från moderna slussar där vattnet kommer ifrån slussarnas botten. Men är man bara beredd och har tampar både i för och akter så är det inga större problem. Vid nedåtslussning går det betydligt lugnare till, men vi hade ganska så många slussar fram tills det bar neråt.

Slussarna är som sagt mycket gamla och utformade enligt samma princip som valvbroar, men med skillnaden att valven är horisontella och bildar en elliptisk yta. Väggarna är därför konkava för att kunna ta upp krafterna från den intilliggande marken när slussen är tömd. Dessutom finns det inga pollare i slussväggarna och oftast bara en stege så man bör släppa iland en gast som kan ta emot förtöjningstamparna, lägga den ena runt en pollare ett halvt varv och slänga ner tampen till någon på båten igen där någon av besättningen håller emot, och sedan lägga den andra tampen om en annan pollare ett halvt varv och hålla emot själv där hen står uppe på slussplan. För att båten inte skall förflytta sig akterut när vattnet släpps på bör åtminstone en tamp ha en lutning föröver med ca 45 grader. Slussarna håller på att automatiseras men 2010 var de inte det. Slusspersonalen var nog rätt trötta på turister så det var ingen hjälp att vänta sig från dem.

Vi var inte riktigt medvetna om detta i första slussen. Väl inne i slussen var vi tvungna att få upp tamparna på pollarna ovanför slusskammaren. Anne, som tillsammans med mig hade slussningserfarenhet, fick det svåra uppdraget att klättra upp för den slippriga stegen. Det såg lite farligt ut nerifrån båten, men upp kom hon och Viveka och Lasse kunde kasta upp tamparna medan jag höll båten så nära slussväggen jag kunde.

Slussvakten hade ett litet hus och där extraknäckade han genom att sälja glass, vin och kalla drycker – samt arbetshandskar! Handskarna kan vara mycket bra att ha när man skall hålla emot de slippriga slussväggarna, eller ännu värre, om man skulle behöva klättra upp för den kletiga stegen. Det hände som sagt i första slussen, innan vi kom på att släppa iland någon innan slussen som tog emot förtöjningstamparna. I slussarna finns en speciell däven lukt p.g.a. beväxningen som ständigt torkas och återfuktas vid slussningarna. Jag tycker inte att det luktar illa, men det är säkert olika för olika personer som t.ex. med lukten av rutten tång på en sandstrand. Den är dock så speciell att jag snabbt kan återkalla lukten när jag ser en bild av en sluss och till och med bara jag tänker på slussar.

Vi hade klarat elddopet och gled ut, nästan ljudlöst som på en spegel av platanträden. Solstrålarna som bröt igenom lövverket dansade som älvor på vattnet. Kanalen är ju byggd långt innan det fanns motordrivna båtar, så på båda sidor om kanalen finns det små stigar för pråmdragare i form av både människor, hästar och oxar. Dessa hålls normalt i gott skick och fungerar utmärkt som cykel- och promenadstigar. Det är ju dessutom så att det bara är i närhet av slussarna som det kan bli lite backigt. Visa av gamla erfarenheter hade vi hyrt två cyklar av båtfirman.

För att skydda pråmdragarna från den intensiva solen finns det hundratusentals platanträd planterade utefter kanalen. De är tillräckligt höga för att bara stammarna skymmer utsikten mot det vackra landskapet, men ger en skön svalka.

 

Hjälp! Vi håller på att sjunka!

I en av slussarna var Anne nere i ruffen för att hämta en karta. Till sin förskräckelse klafsade hon i vatten i gången mellan ruffarna. Inte för att vi blev rädda att vi skulle förlisa – det var ju bara några meter till land och max 1,5 m djupt enligt kanalkortet, men vår semester kunde ju ha blivit avbruten snabbt av reparationer och försening. Efter att ha konsulterat instruktionsboken (ingen brytare till länspumpen) och säkringarna (hela) var det bara att lyfta på durken och kolla. Efter en stunds letande fann jag att man hade lagt några kablar och slangar över flottören till nivågivaren som skulle starta länspumpen. Det var enkelt att lyfta bort kablar och slangar och vips, länspumpen startade direkt!

Till att börja med var det ganska så fyllig vegetation runt kanalen, så man såg inte så mycket av landskapet. Men det gladde vår ornitolog, Lasse, som naturligtvis spanade efter ovanliga fåglar. Vi kunde också se honom cyklande på kanalstigen med blicken riktad mot skyn och öronen på helspänn. Tack vare honom kunde vi till exempel se brunglador i skyn, urskilja drillarna från sydnäktergalar under hela kanalturen, höra en och annan gulhämplings sång och i några slussportar kunde vi till och med se häckade forsärlor.

Efter ett tag öppnade sig dock landskapet och de stora fälten med vinodlingar i Languedoc blev synliga. Vindistriktet Languedoc-Roussillon sträcker sig från Nimes i öster till Carcassonne i väst. De flesta vinerna är så kallade Vin de table eller Vin de pays, d.v.s. bords- och lantviner. Ca 70 % av Frankrikes enklare viner kommer från detta område. Lite mer om det på sidan Vinets floder.

Att stigarna lämpade sig för cykling blev vi påminda om vid den lilla byn Homps. När vi passerade under en bro hörde vi glada tillrop på norska. Vi la till vid en kaj och bjöd norrmannen ombord på en kopp kaffe med tilltugg innan han glatt cyklade vidare. Han heter Ola och var på väg från Marocko till Oslo på sin cykel och hade funnit kanalstigarna mycket behagliga att cykla på.

Homps hade varit en utskeppningshamn för viner men hade inte kvar sin forntida glans. Dock fanns det en vacker kyrka med traditionellt minnesmärke över stupade soldater under alla krig Frankrike deltagit i under 1900-talet. Vi stannade till några timmar för att fylla på mat- och dryckesförrådet.

I sluss 50 Aiguille blev vi glatt överraskade av massor av skrotfigurer som hoppade, sprattlade, roterade och utförde olika rörelser när vi passerade. Det var slussvakten Joël Barthes lilla hobby. En stor skrotkrokodil vaktade slussen och en plåtgubbe vevade för fullt för att öppna slussporten.

Efter 9 slussar, varav 5 dubbelslussar och en trippelsluss, och 24 km la vi till för natten vid en gammal träbrygga i utkanten av den lilla byn Marseilette. Lasse tog fram sitt munspel och spelade några franska visor med musettekänsla. En och annan sjömansvisa sjöngs också i skymningen över ett glas av ortens vin, Corbières Grenache, några baguetter och goda ostar.

Söndag den 25 april. Eftersom jag är morgonpigg klargjorde jag båten och stack iväg strax innan kl. 8 på morgonen ensam på bryggan. I den guldgula gryningen passerade vi genom en lång slingrande ravin med rödgula sandslänter på ena sidan och kantad med stora pinjeträd på den andra.

Så småningom blev det dock fart på övriga besättningen och efter frukosten vid 10-tiden kände sig Anne och Lasse mogna för en cykeltur medan Viveka tog över ratten. Eftersom max hastighet på kanalen är 8 km/tim och man får räkna med min 15 min att slussa är det inga problem att hålla jämn takt med båten. Det var också praktiskt att ha cyklisterna som vakt vid passage av broar och varna för mötande båtar samt att de kunde cykla i förväg till slussarna och ta emot förtöjningstamparna.

Efter Trèbes något senare tog vi ombord cyklisterna igen. Vi passerade under flera låga gamla valvbroar, så låga att vi fick huka oss, och över en och annan akvedukt. Det vackra landskapet flöt förbi och här och var tittade vi in i gårdar med de traditionella sandstenshusen utsmyckade med dörrar och solluckor i traditionell ljusblå eller ljusgröna färger. Vi mötte cyklister och joggare som vi utbytte ett vänligt ”Bonjour” med. Cikadorna gnisslade i träden.

Vi hade planerat att angöra den gamla fästningsstaden Carcassonne under dagen och vid lunchtiden siktade vi staden och några timmar senare, efter att ha passerat stadens sluss, lade vi till i hamnen som blev vår natthamn. Hamnkaptenen hade mycket bestämda åsikter om hur vi skulle ”parkera” båten, med aktern in mot bryggan. Det kändes lite ovant och osäkert med bara två tampar från aktern iland så jag drog ytterligare två tampar från fören under vilda protester från hamnkaptenen.

Vi hade avverkat ytterligare 7 slussar (en dubbel- och en trippelsluss) och 22 km. Vi tillbringade stora delar av kvällen på flying bridge med middag, vin, kaffe och avec. Det fanns Wifi i hamnen så det blev en hel del kommunikation med Sverige och surfande under kvällen.

Måndagen 26 april. Carcassonne är känd för sitt magnifika citadell, La Cité, som har anor från romarriket på 300-talet och är med på Unescos världsarvslista sedan 1952. Citadellet har under olika tidsepoker erövrats (Romare, Kelter, Visigoter, Saracener, Katharer, Albigenser, Katoliker, Protestanter mm). På väg upp mot citadellet passerade vi över bron Pont Vieux som går över floden Aude och som förenar Cité och stadens lägre liggande delar, Ville Basse, allt sedan 1300-talet.

Citadellet var enormt stort med imponerande dubbla ringmurar, egen katedral, tinnar och torn. Utsikt över landskapet var sagolik. Efter en rundtur och besök i ett antal butiker fikade vi på en mysig utomhusrestaurang. Citadellet var en riktig turistfälla, fullt med suvenirbutiker och restauranger mm. Men vi hade ändå fått en härlig promenad i sommarvärmen och fika med kaffe/lemonad och glass.

Efter lunch i båten gick färden vidare västerut. Nu hade landskapet ändrat sig. Slut var alla vinodlingar och istället hade olivlundar och rapsfält börjat dyka upp. Nu hade gastarna blivit så vana så jag fick hjälp med att styra båten och kunde koppla av mellan slussarna med att studera landskapet och den härliga miljön.

Vi lade till för natten i Port de Bram. Det låter tjusigare än det är. Port de Bram är bara en brygga för ca 20 båtar, framförallt uthyrningsbåtar. Inga som helst faciliteter, inte ens en liten korvkiosk.

Efter en god vegetarisk middag tog vi en promenad bort till den lilla byn Bram. På vägen såg vi ett litet lustigt hus som vi först inte förstod vad det var. Men vi hittade ett liten plakat som berättade att det var ett duvslag från 1600-talet som byggts av baron Jean-Paul de Lordat. På den tiden var det ett kungligt privilegium att ha duvor som framförallt uppföddes för sin goda smaks skull. Duvbröst var en stor delikatess. Duvslaget var stort så det måste ha varit plats för hundratals duvor.

Den gamla romerska vägen Via Domitia gick en gång i tiden genom Bram. Liksom de flesta orter i Frankrike finns det minnesmärken som glorifierar alla ortens unga hjältar som dött i Frankrikes senare krig som 1:a och 2:a världskriget, Indokinakriget (Vietnam), Algeriets frigörelsekrig, Mellanöstern mm. Dessutom har staden en äldre blodig historia. Den befästa kyrkan var en gång i tiden centrum för Katarerna som av den katolska kyrkan stämplades som kättare under Inkvisitionen. Utsänd från Rom belägrades staden år 1210 ledda av Simon de Montfort, en spansk munk. Efter tre dagar erövrades staden och som hämnd lät han skära bort överläppen på alla innevånarna och sticka ut ögonen på alla utom en som bara fick det ena ögat utstucket. Enbart för att denne skulle kunna leda de andra ut ur staden. På 1600-talet växte Bram och expanderas i koncentriska cirklar runt kyrkan.

När vi väl var framme i staden, som låg några km från hamnen, visade det sig att staden var ”helt död”. Vi hade hoppats på en liten mysig restaurang, men vi hittade bara en godisautomat. Tyvärr fungerade inte ens den, men den tog glatt emot en Euro som vi matade den med. Utan att ha fått tillbaks vår slant återvände vi besvikna till båten. Inte så mycket för slantens skull som för det uteblivna restaurangbesöket.

När vi närmade oss båten möttes vi av ett enormt kväkande från ett par stora dammar på andra sidan kanalen. Det var en otrolig konsert av tusentals grodor. Frankrike är en grodätande nation, så troligen hade man gått över från att föda upp duvor till grodor. Som tur var kunde vi plocka fram lite ostar, baguetter och en flaska rödvin ur kylskåpet. Även om dagarna var varma som heta julidagar i Sverige så var nätterna ganska så kalla och det var skönt att kunna sätta på värmaren i båten inför natten.

Under måndagen hade vi tillryggalagt ytterligare 24 km och passerat 5 slussar, varav en dubbelsluss.

Tisdag den 27 april. Lasse gick upp redan i ottan och spanade efter fåglar och njöt av svalkan i den gryende morgonen. Dimmorna låg som en slöja över kanalen och han kunde nästan ana de dansande älvorna. Efter frukosten tog Viveka och Lasse cyklarna och cyklade i förväg medan vi styrde ut under den gamla stenbron. Det var skönt att ha Viveka och Lasse i slussarna som tog emot tamparna när vi tuffade in. Utefter kanalbankarna hörde vi under flera kilometer glada kvackande från grodor som troligen rymt från uppfödningsdammarna i Bram och därmed undvikit att gå en säker död tillmötes i de franska köken.

Nu öppnade sig landskapet. Vi såg små lantgårdar inbäddade i lummig grönska av pinjeträd, cedrar och ett och annat valnötsträd, omgivna av det uppodlade landskapet. Här och där ett gyllene rapsfält som små klickar i en van Gogh-målning och bönder som gallrade på åkrarna. På kanalstigarna cyklade människor i tunna sommarkläder. Det var svårt att tänka sig att vi lämnade ett vintrigt Sverige för bara någon vecka sedan. På de små slusshusen växte blåregn och vinrankor och i trädgårdarna blommade plymhyacinter, syrener och något som såg ut som snöbollsbuskar. I några av slussarna fanns en bar och en liten shop för ortens hantverkare, så hade vi behövt stanna i någon sluss hade vi inte behövt haft långtråkigt. I en av slussarna fick slussvaktarens hund vittring på att Viveka höll på att laga mat i kabyssen. Han lade sig på kajen rakt ovanför det öppna pentryfönstret och släppte inte blicken från stekpannan. Det var ett gott betyg på Vivekas vegetariska gryta.

Strax innan écluse St. Sernin skymtade vi för första gången de snöklädda Pyrenéerna i söder. Anne och jag tänkte köra runt lite nere i Frankrike efter kanalturen, medan Viveka och Lasse skulle ta tåget till Paris och vidare med flyg till Sverige. När vi fick se de vackra bergen bestämde vi på stående fot att köra över Pyrenéerna, genom Andorra och in i Spanien på andra sidan. Det visade sig sedan vara ett något ogenomtänkt beslut. Att köra bil på serpentinvägar i snöstorm på 2000 m höjd med våra sommardäck var ingen höjdare förstod vi lite senare på vår resa. Men som sagt, på avstånd kändes Pyrenéerna lockande som sirenerna för Odysseus och kanske lika farliga.

Efter att ha tagit ombord cyklisterna fortsatte vi genom en enkel, en dubbel, en trippel och en kvadrupel sluss. Efter den sista, fyrdubbla, slussen passerade vi en liten underbart vacker insjö, Grand Bassin, med en liten ö som varit skydd för lastpråmarna, och så tuffade vi in under en ny valvbro i den lilla staden Castelnaudary. Vi lade till väster om bron vid den trädskuggade kajen nära stadens centrum. På andra sidan kanalen fanns ett fint litet hamnkontor (capitainerie) med en trevlig hamnkapten och en fin dusch mm. På väggarna hängde ett flertal tavlor som målats av ortens stora konstnär. Jag blev speciellt förtjust i en tavla som föreställde att man just var på väg in i den sista slussen vi passerat. (Det visade sig sedan att Anne tagit kontakt med konstnären och köpt tavlan som jag sedan fick i födelsedagspresent i november. Vilket härligt minne!).

Efter en god lunch i båten tog vi en lång promenad i den lilla pittoreska staden. Fast det var sent på eftermiddagen var värmen stekande, så vi fick ta oss fram på skuggade platser. Trots det var nog Castelnaudary vår favoritplats under resan. Vi passerade genom en valvbågad port som troligen tillhört den gamla raserade fästningen. Nere i Grand Bassin såg vi några Bisamråttor komma simmande och vid kajerna några gamla pråmar som byggts om till sommarbostäder med grönsaks- och blomsterodlingar på däcket. Staden är bl.a. känd för sin Cassoulet, en gryta med kött, korv och bönor, som vi dock inte provade. Även här har Simon de Montfort, se Bram ovan, härjat. Dock inte så hjärtlöst som i Bram enligt historien.

Under tisdagen hade vi tillryggalagt ytterligare 16 km och passerat 12 slussar, varav en dubbel, en trippel och en kvadrupel sluss.

Onsdag den 28 april. Efter en liten inköpsrunda där vi utökade båtförrådet med bl.a. färska baguetter, ost och lite av ortens vin, Corbières, tuffade vi ut från kajen i Castelnaudary. Efter några timmar köpte vi en nybakad äppelkaka av en slussvakt. Vi tog en kort paus efter slussen och njöt av nybryggt kaffe och nybakt äppelkaka, med de snöklädda topparna av Pyrenéerna i fjärran. Vad kan man mer begära av livet?

Vid sluss 18, Méditerranée, hade vi nått kanalens högsta punkt, 190 meter över havet. Vi passerade tillflödet som förser kanalen med vatten. Det geniala med hela kanalen var att förse kanalens högsta punkt med vatten från Montagne Noire (Svarta bergen), 20 km bort, genom en tilloppskanal. Bland annat byggde man en 871 meter lång, 35 meter hög och 10 meter tjock damm av granit, Lac de Saint-Ferréol. Detta hade varit ett kritiskt problem som hade diskuterats av många, bl.a. av Leonardo da Vinci redan 150 år tidigare.

Arbetet genomfördes med hjälp av ingenjörer, såväl militära som civila, och ett stort antal arbetare som grävde med enkla verktyg, men också med hjälp av det viktiga expertkunnandet hos ett stort antal bondkvinnor från Pyrenéerna som hade en månghundraårig tradition av praktiskt bevattningsarbete.

Nästa sluss kallades följaktligen écluse Océan, nu var vi på väg ut mot Océan Atlantique, d.v.s. Atlanten och hade bara nedförslussar som är betydligt enklare än uppför. På eftermiddagen lade vi till vid kanalbrinken några km efter écluse Océan. Det såg mysigt ut vid första ögonkastet, med inbjudande vilstolar, picknikbord, ankfamiljer etc. Vid närmare eftertanke kom vi dock på bättre tankar. Det var bara ca 100 meter från motorväg E80 och alldeles intill en stor parkeringsplats. Efter lite rekognosering i närheten hittade vi en stor marina bara några hundra meter bort, Port Lauragais. Vi flyttade båten dit och där fanns alla faciliteter, inklusive en shop för ortens hantverk och produkter samt ett museum om Canal du Midi. Vi åt en god middag i marinans restaurang och sedan bullade vi upp med ostar, vin, kaffe mm i den parkliknande omgivningen nära båten. Kvällen blev glad och kanske något stimmig, men vi var ganska så ensamma i marinan så ingen klagade.

Vi hade gått 15 km och passerat 6 slussar varav en dubbelsluss och en trippelsluss under dagen. Fem var uppförslussar och en nedförsluss. Det kändes betryggande att bara ha 16 km och fem nedförslussar kvar till Négra, där vi skulle lämna båten.

Torsdag 29 april, sista kanaldagen. Efter en stärkande frukost kom vi iväg ”redan” vid 10-tiden. Dagen passerade förbi utan större sensationer, vi bara njöt av tillvaron och det vackra vädret. Viveka och Lasse passade på att ”lufta” cyklarna en sista gång de sista kilometrarna.

Det var betydligt lättare att slussa nedför, bara att lägga tamparna ett halvt varv runt pållarna och sedan sjunka med och släppa ut tamparna efterhand. Vi var framme i Négra redan vid lunchtiden. Locaboat har sitt kontor i ett gammalt stall. Där finns också en liten bar och ett kapell. Négra var en gång i tiden första stoppet för postbåten från Toulouse som trafikerade kanalen. Medan Viveka och jag tog bilen till den närbelägna staden Villefranche-de-Lauragais för att handla och skicka iväg vykort mm så började Anne och Lasse att slutstäda båten. Efter lite sightseeing i omgivningarna en sista middag ombord tillbringade vi kvällen med sång, munspelsmusik, kortspel och kanalsnack.

Fredag 30 april. Efter en sista finputsning överlämnade vi båten till Locaboats personal. Vi fick tillbaks en del av bränslekostnaden som betalts i förskott och som mättes i motortimmar. Vårt kontokortskvitto för ansvarsförsäkringen vi lämnade i Argens revs och så hälsade vi au revoir och packade in våra saker i bilen. Det var med ett visst vemod vi lämnade ”vårt hem” för den senaste veckan.

Sedan gick färden västerut till Toulouse där vi åt lunch innan vi lämnade av Viveka och Lasse vid tågstationen och själva for med bilen söderut mot de hägrande snöiga topparna i Pyrenéerna. Men det är en hel annan historia.

December 2013 Per Abrahamsson

 

Epilog

Efter att ha varit med om en resa som gett så mycket glädje och intressanta upplevelser kan jag inte låta bli att reflektera lite över de människor som varit förutsättning för resan. Vad drev människorna att genomföra ett så stort projekt som låg i den tidens teknologiska framkant? Under vilka förhållanden skedde arbetet? Vilka var de människor som utförde grovjobbet? Hur kan det vara möjligt att Europas äldsta i bruk varande kanal, som sammanbinder Atlanten med Medelhavet (och Rhône) och som inte har några större kommersiella intressen fortfarande hålls öppen? Ja det finns många frågor, några har jag hittat svar på, några är fortfarande obesvarade.

Canal du Midi byggdes ursprungligen för att slippa runda det vid den här tiden fientligt sinnade Spanien vid transport av varor, speciellt vete, och krigsfartyg mellan västra och södra Frankrike. Dessutom härjade då Barbareskpiraterna i Medelhavet och östra Atlanten. De tog och sålde slavar, och stod periodvis under beskydd från Osmanska riket.

Byggnadsritning sluss Minervois
Byggnadsskiss för bron och slussen i Minervois
Tankarna på att binda samman floderna Garonne och Aude med en kanal, och därmed öppna vattenvägen mellan Atlanten och Medelhavet, började ta fast form redan under 1500-talet när François I, kung av Frankrike 1515–1547, engagerade Leonardo da Vinci för att utveckla renässansens idéer i Frankrike. Kanalen började dock inte byggas förrän 150 år senare, 1665, tack vare initiativ av Pierre Paul Riquet. Det geniala i hans idé var att förse kanalens högsta punkt med vatten från Montagne Noire (Svarta bergen), 20 km bort, genom en tilloppskanal. Han engagerade Pierre Campmas som var ansvarig för staden Revels vattenförsörjning från Montagne Noire och Francois Andreossy som var en duktig byggnadsingenjör. En viktig tillskyndare i projektet var Jean-Baptiste Colbert, som var finansminister hos Ludvig XIV.

Riquet planerade, ledde och finansierade delvis sedan arbetet fram till sin död år 1680, bara åtta månader innan kanalen invigdes, och är i dag en hedrad hjälte, i Languedoc. Det finns många minnesmärken som påminner om detta. Han hade förvisso hjälp med tekniken av andra ingenjörer, såväl militära som civila, men också av det viktiga expertkunnandet hos ett stort antal bondkvinnor från Pyrenéerna som hade en månghundraårig tradition av praktiskt bevattningsarbete med anor från romartidens bad.

Det tog 15 år och nästan 12 000 arbetare att bygga kanalen. Allt grävarbete skedde manuellt med korpar (en slags hackor) och spadar. Jord och sten fraktades i korgar. För sprängningsarbeten användes krut. Grovarbetet utfördes i huvudsak av lokala bönder, arbetare och inkallade militärer. Lönen var relativt hög, ca dubbelt som för lantarbete, och de sociala förhållandena bra. T.ex. infördes arbetsfria betalda dagar vid regn och fria söndagar och helgdagar samt sjukersättning som var mycket ovanligt vid den tiden. Förutom grovarbetare fanns det murare, stenhuggare, lantmätare och smeder. Dessutom engagerades lokala åkare, bärare, hovslagare och sågverk. Som jämförelse byggdes Göta kanal 150 år senare av 58 000 indelta soldater och ryska desertörer.

Gammal kanalbåt
Hästdragen postbåt från/till Toulouse år 1901

Canal du Midi öppnade den 24 maj, 1681. Då med namnet Canal Royal de Languedoc. Den döptes om till Canal du Midi år 1789 i samband med Franska revolutionen.

Fram till början av 1900-talet drogs de flesta pråmarna av hästar eller människor. Som exempel fanns det när första världskriget började 1914 ca 300 hästar och 75 mulor hos fraktbolagen. 1930 var alla pråmarna motordrivna, men under 1980-talet upphörde all kommersiell frakt på kanalen. Hoppet för kanalens fortlevnad var den ökande turistnäringen.

1996 blev kanalen med på UNESCOs världsarvslista. Detta medförde att den kom under de statliga myndigheternas beskydd (VNF, den franska kanalmyndigheten). Historiska byggnader och byggnadsverk (slussar, tunnlar etc.) fick ett visst skydd. Tyvärr har det visat sig svårt att uppfylla alla UNESCOs krav p.g.a. ekonomiska problem.

Förutom turism i form av båtuthyrning, cykling, vandring etc. används kanalen under torra perioder för bevattningsändamål. Med sina nästan 700 sidoflöden kan kanalen bevattna upp till 40 000 ha jordbruksmark.

Till sist några korta råd om du funderar på att gå med egen eller hyrd båt på kanalen. Canal du Midi svarar för ca 20 % av all båtturism i Frankrike. Välj därför lågsäsong, annars kan det bli ganska så långa köer i slussarna. Det är varmt väder redan i april och så sent som i oktober. Välj en sträcka med relativt få slussar. Om du kan välja envägs rutt så är det att föredra framför tur och retur, det ger mer upplevelse för pengarna.